I takt med att samhället digitaliseras och virtuella mötesplatser knyter människor och företag närmare varandra har nya, öppna och icke-hierarkiska samarbetsmetoder som Peer-to-Peer och open source vuxit fram. Metoder som vilar på idén att processer som involverar många medvetanden leder till ett bättre resultat än processer som involverar färre. Problem uppstår dock när mer hierarkiska aktörer inom industri och näringsliv attraheras av dessa metoder.

Protektionistiska tankemodeller kring vinst, avkastning och ägande gör det svårt att realisera ett gränsöverskridande innovationssamarbete mellan organisationer. Ansträngningen att skydda det man själv skapat omsätts till en kostnad vilken blir ett effektivt hinder för möjlig utveckling, mervärde och tillväxt.

Vi har således två kontrasterande kulturer; en öppen med ett gemensamt ägande av kunskap, och en sluten med ett tydligt fokus på detaljerat, individuellt ägande.

Båda varianterna har tydliga förklaringsmodeller och även öppna innovationssamarbeten behöver som regel stänga dörren vid någon tidpunkt för att skapa avkastning åt sina deltagare.

Hur kan man då hitta en metod som tar vara på värdena av båda dessa ytterligheter utan att begränsa den kreativa processen?

Låt oss ta hjälp av ett klassiskt upplägg inom spelteori som ofta beskrivs som fångarnas dilemma.

I korthet handlar det om förtroende och riskkalkyl - om två personer som gemensamt begått ett brott vägrar tala så kan båda få ett lindrigt straff.

Om en vittnar mot den andre går denne fri och den andre får ett hårt straff. Om båda vittnar mot varandra straffas båda någonstans mitt på skalan. Om de inte litar på varandra ökar risken att en eller båda straffas hårdare.

Dilemmat illustrerar hur valet att sträva efter "bäst utfall själv" kan förleda oss att välja bort "bäst utfall gemensamt".

Det underliggande temat om betydelsen av förtroende och öppenhet för vår benägenhet att välja det gemensamma bästa kan användas som inspiration för en ny innovationsmodell – en innovationsklubb – där en närmast konstitutionell principförklaring skulle reglera de juridiska förutsättningarna. Kunskap skulle vara ”valutan” i klubben som då kunde satsas, beräknas och riskeras. En icke-hierarkisk struktur skulle garantera tillgången till information och öka incitamentet för klubbens medlemmar att agera för systemets – och deras eget – bästa

I en sådan klubb skulle förtroende och sociala kontrakt snarare än risken för skadestånd reglera samarbetet och ett eventuellt regelbrott skulle framför allt innebära social uteslutning. Deltagarnas ekonomiska rättigheter till vad som tillförts och skapats beslutas ytterst av ett oberoende råd, utifrån de grundläggande principerna. Någon process i traditionell mening blir inte aktuell. Rådets beslut är slutligt och bindande.

Man kan jämföra med the mafia pledge, en uppförandekod hos maffian. Ett socialt kontrakt som reglerar ett samarbete byggt på lojalitet till organisationen, rationalitet och oberoende. Oavsett maffiametoder och tankar om fångar – vilka man för all del får frigöra sig ifrån – så finns det goda skäl att utmana rådande strukturer och introducera nya samarbetsformer.

Samarbeten där traditionellt tankegods inte tillåts vara en tröskel i innovationsarbetet och där insikter i den underliggande juridiken liksom i mänskligt beteende kombineras på nya sätt och då möjliggör skapandet av ett kraftfullt, kreativt innovationsverktyg.